Nu när jag känner honom varje dag börjar tankarna om nästa steg, och planeringen inför något jag fruktar.

Efter att jag var hos barnmorskan förra veckan och fick lyssna på honom – och med det fick en ytterligare en bekräftelse om att han är där inne och far runt (hur många ska det krävas kan man undra?) – har jag känt honom varje dag. Mer och mer. Det är häftigt.

Förhoppningsvis kommer oron att stilla sig lite nu också när jag kommer att gå på tätare besök och kontroller och dessutom kunna börja gå lite kurser och sådär.

De senaste veckorna har det ju liksom börjat slå en att det ju faktiskt är på riktigt. Och – att det innebär att jag ska genomgå någon form av förlossning. Det har jag såklart inte förträngt innan heller, jag är inte så naiv. Men nu börjar det ju nästan närma sig. Och när grund-kontrollerna är över och man vet att allt hittills ser bra ut kan man ju fokusera på det som komma skall på ett annat sätt. Vi får se hur jag tacklar det framåt. Men hittills ger både ovissheten för hur det kommer att bli och rädslan inför vad det innebär mig riktiga obehagskänslor. Tankar på risker för komplikationer och strul. Framförallt är det nog rädslan över hur förlossningsvården ser ut, och vad det kan komma att medföra.