Jag lämnade 2022 med ett färskt missfall i bagaget. Sänkt av sorg över det, men förmodligen även med något slags hopp om att det ju ändå hade gått en gång i alla fall. Tanken att det därför skulle gå snart igen var ganska stark. Dessutom hade jag ju läst att chansen till att lyckas igen skulle vara högre efter ett missfall.

Det var det nog också anledningen till att jag i februari fick lite nog. Då, efter ännu en omgång där jag på riktigt trodde att det hade gått. Även om jag aldrig riktigt vågade hoppas fanns tankarna där. Mensen var lite sen, kroppen betedde sig inte riktigt som vanligt (vilket den aldrig gör när man går omkring och känner efter), det kändes helt enkelt annorlunda. Men så slogs förhoppningarna i kras ännu en gång, och den fördömda mensen dök upp.

Steget mot IVF

Det var i början på mars jag skrev till Sahlgrenska för att höra mig för om vår remiss till IVF. Jag ville veta status och hur lång väntetiden var. Vilket ändå var lite ovanligt för mig, jag brukar nog tänka att saker har sin gång.

Svaret var som misstänkt att väntetiden låg på 8 månader. Vilket för oss betydde att vi skulle komma in först till sommaren, eftersom remissen skickades efter att utredningen var klar i början på november. Men – och här är anledningen till att jag tackar gudarna för att jag bestämt mig för att fråga – de meddelade även att OM vi hade möjlighet att komma med kort varsel kunde de sätta upp oss på deras kort varsel-lista som betas av vid eventuella avbokningar. Självklart ville vi bli uppsatta på den.

Och herregud vilken timing det var. Redan efter några dagar ringde de. De höll på att beta av kort varsel-listan och hade en tid. Men, M förstod inte riktigt vikten av att tacka ja till en tid när de ringde, och när jag försökte få tag i honom samtidigt som jag satt med Sahlgrenska i telefon sa han att han inte kunde tiden de föreslog. Jag fick helt enkelt tacka nej.

Vi pratade om det på kvällen. Jag var förstörd och trodde att det var kört, att vi missat vår chans att komma in tidigare. M sa som vanligt att det nog skulle lösa sig. Han förstod nu vad som stod på spel, och lovade att lägga allt åt sidan nästa gång de ringer. Jag trodde att det skulle ta ett bra tag. Men, som ytterligare ett skänk från ovan ringde de igen några dagar senare. Och nu kunde jag tacka ja till tiden utan att blinka.

Första mötet och planering

Mot slutet av mars var det så vår tur att få komma till Sahlgrenska igen, denna gång för att prata IVF på riktigt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig – var det säkert att vi skulle få köra, eller kunde de säga nej? Var den graviditet som slutat i ett missfall precis innan jul ett tecken på att vi kunde på egen hand och vi därför skulle bli nekade? Jag var så nervös.

Men mötet gick bra. Läkaren gick igenom all info med oss och såg inga hinder för att vi skulle vara aktuella för IVF. Hon nämnde även något om att med tanke på min ålder är det lika bra att köra. Det gjordes en undersökning och sedan fick vi prata med en barnmorska för planering av behandlingen. Vi valde att vänta till i maj eftersom vi hade en London-resa planerad i slutet av april. Det hade kunnat fungera precis om behandlingen gick som den skulle. Men det var inte värt att riskera att man antingen inte kan göra insättningen för att vi skulle åka, eller att vi skulle få hoppa över resan. Barnmorskan tyckte också att det ju hade varit tråkigt att gå på bröllop i London och inte kunna ta sig ett glas vin. Hon visade även hur man använder sprutorna. En detalj jag nog inte riktigt hade tänkt på innan. Jag skulle alltså ta sprutor på mig själv! Men åh så bra att man fick testa där och då. Hade jag behövt göra det helt själv första gången hade jag förmodligen inte vågat.

Det var här någonstans jag berättade för mamma om allt. Jag hade inte sagt att vi försökte innan. Men det var skönt att berätta och att ha någon att prata om det med.

April flöt på. Det var mycket tankar inför framtiden. Men födelsedagar, planering för resa och bröllop och såklart själva tillställningen gjorde väl att tiden rullade.

IVF-behandlingen inleds

Så kom maj och väntan på att mensen skulle komma. Jag förstod att jag fick tänka om lite. Jag har alltid räknat som att mensen börjar när jag ser minsta lilla antydan till blod. Men vården räknar den första rikliga dagen, den som även brukar innebära mensvärk för mig. Som tur är sker det bara 2-3 dagar efter hur jag räknar. Så en söndag i början på maj fick jag äntligen skicka meddelandet ”Start av behandling, helg” via 1177. En barnmorska ringde och stämde av, och meddelade att jag kunde börja med första sprutan dagen efter.

På måndagen vaknade jag och tänkte ”Åh, jag mår ändå bra idag, typiskt att man ska förstöra det med hormoner ikväll.” Men så farligt var det ju inte, inte där i början. Jag fick lite lätt ont i magen första kvällen där jag tagit sprutan, men det är ju inte så konstigt.

Så började tiden med hormonsprutor för att få fler än en äggblåsa att växa till sig. Det var lite obehagligt de första gångerna, men som med det mesta vänjer man sig ganska bra. Jag blev mer och mer uppsvälld för varje dag. Vilket jag visserligen är van med att vara, men det är ändå jobbigt när det inte försvinner. Samtidigt som att det är ett tecken på att det fungerar. Jag fick blåmärken några gånger efter att förmodligen ha träffat lite fel. Efter fem dagar fick jag lägga till ytterligare en spruta, den som ska se till att min egna ägglossning uteblir. Tredje dagen fick jag dessutom ta sprutan på toaletten på Friends arena. Inte ska några sprutor hindra mig från att se Beyoncé! Och några dagar senare två sprutor på en restaurangtoalett när jag var på middag med jobbet. Det kändes ju väldigt speciellt. Att detta också hände samtidigt som jag hade en ganska intensiv period på jobbet var nog både bra och dåligt. Stressigt, men samtidigt bra att tänka på annat.

Jag var inne på kontroll två gånger under behandlingen. Första gången hade blåsorna inte växt tillräckligt, därför ökade man dosen något och jag skulle komma tillbaka några dagar senare. Andra gången såg det lite bättre ut även om det var något osäkert, men man tog beslutet att boka tid för ägguttag.

Ägguttaget

Uttaget var nervöst, jag visste ju att det skulle göra ont. Och att man skulle vara ganska utslagen efteråt p g a morfin. Och visst gjorde det lite ont, eller var obehagligt rättare sagt. Men det gick bra. Både uttag och insättning utförs i samma sterila operationssal med en gyn-stol och labb-utrustning. Och det var så intressant eftersom man kunde följa med i vad som hände på en skärm. Jag är så sjukt imponerad över vad de gör och kan göra, och hur proffsiga de är. De berättade hela tiden vad som hände, och läkaren och embryologen samarbetade. Jag hade även en kvinna bredvid mig hela tiden som såg till att jag fick mer morfin när det behövdes. Allt som allt går det ganska snabbt.

Efteråt fick jag återhämta mig med lite frukost och värktabletter. De kom och berättade att vi fått ut 8st ägg innan vi fick åka hem när vi kände för det. Väl hemma var jag sängliggande hela dagen. Hade lite värk, men inte så jättefarligt. Tiden efter uttaget hade jag som mensvärk i några dagar, en lätt molande värk som kom då och då.

8 ägg kändes som en bra siffra med tanke på att de varit lite osäkra på hur många de skulle få ut innan. Då lät det som kanske 4-5. Nu var det bara att hoppas på att Ms prov han lämnat samma morgon var något att ha också!

Insättning var planerad redan till torsdagen, två dagar senare. SPÄNNANDE. Så då hoppades vi ju bara på att några skulle bli befruktade. Jag fasade för att jag skulle få ett samtal om att det inte blivit något.

Och dagen efter ringde de faktiskt. En barnmorska frågade hur jag mådde och jag svarade lite tvekande, ”Bra”. ”Och det gör dina embryon också”, sa hon. ”Det blev 8st.”. Ja, tänkte jag, det visste jag ju. Men tänkte inte på att detta var embryon, inte ägg. Alltså hade alla 8 blivit befruktade! Därför valde de att flytta insättningen till söndagen istället, dag 5. Jag förstod senare att de väljer att göra det när så många ser ut att klara sig. Då väljer de att långtidsodla till blastocyster istället, eftersom det verkar ge högre chans till att klara sig vidare.

Insättning och den långa väntan

Insättningen är den enkla delen i hela processen. Vi kom dit på eftermiddagen och fick byta om till samma rock, mössa och sjukhusstrumpor som innan. Skillnaden nu var att jag skulle vara kissnödig. Väl inne i salen förklarade de vad som skulle ske, att vi nu skulle sätta in en av sex st blastocyster som delat sig vidare under de gångna dagarna. Övriga fem skulle frysas. Processen var återigen väldigt spännande. Detta kändes nästan inte alls, men man såg igen på skärmen först hur embryologen visade oss blastocysten med sina celler, och sedan hur läkaren förde in en slang och satte det lilla embryot på plats.
Efteråt fick jag gå och kissa, blev lite orolig för att jag blödde litegrann, men tänkte att det är nog inget ovanligt. Sedan åkte vi därifrån och käkade indiskt.

Så börjar den eviga väntan. Man väntar i ca två veckor efter återföringen innan man ska ta ett graviditetstest, eller snarare 17 dagar efter uttaget. Bland de längsta perioderna i ens liv. Samtidigt tar man från dagen efter ägguttaget gulkroppshormon, progesteron, som vagitorier två eller tre gånger per dag beroende på sort, för att försöka hjälpa kroppen att ta emot embryot. Progesteronet kladdar. Den som tagit vagitorier mot svamp vet ungefär hur det är. Men tänk att detta ska tas flera gånger om dagen i över två veckor! Det är vidrigt, men vad gör man inte för att det ska fungera?!

Det enda man inte vill se under de här veckorna är såklart mens. Jag fick aldrig någon mens, så hoppet fanns kvar. Men, när jag väl fick testa fick jag ett negativt svar. Uppgiven. När jag ringde Sahlgrenska för att meddela resultatet pratade jag med en supergullig barnmorska som hade full förståelse. Hon sa att anledningen till att mensen inte kommit förmodligen var progesteronet. Hon tröstade mig även med att vi ändå hade fem st kvar, och sa att det faktiskt kan vara så att det är bättre chans i en naturlig cykel (utan hormonbehandligen innan). Det skulle ju bli vårt nästa steg. Men tyvärr inte förrän i augusti pga att de gärna vill att man väntar en cykel, samt att sommarsemestern kom därefter. Jag avslutade därmed progesteronbehandligen, och mycket riktigt fick jag en blödning efter några få dagar, precis som barnmorskan förutspått. Den mensomgågen var ganska rejäl för mig, med lite mellanblödningar efteråt. Men jag har förstått att det är väldigt olika från person till person, vissa får väldigt lite.

En sommarpaus

Nästa cykel, i juli, fungerade ganska som vanligt och mensen kom som den skulle, det var väldigt skönt. Då kände jag mig tryggare att det skulle fungera som tänkt i augusti.

På ett sätt var det ganska skönt att man fick en paus under sommaren. Även om man tänkte på det och var ledsen över resultatet kunde man fokusera på annat i och med sommar och semester. Jag försökte trösta mig med det barnmorskan sagt. Och M, som för övrigt varit en stor klippa genom allt detta trots att stackarn mest står vid sidan om, tröstade mig med att det säkert kommer att gå nästa gång, och om det inte gör det fortsätter vi att försöka. Nu får vi ju i alla fall hjälp!

En sak jag vill vara väldigt tydlig med. Vi har blivit så väl behandlade på Sahlgrenskas reproduktionsmedicin. Alla har varit så snälla och förstående och tagit så bra hand om oss när vi varit där eller i kontakt med dem. Jag vill ge dem en stor eloge för det fantastiska arbete de gör!

Ny omgång och ovissa veckor

Tiden går fort. Och helt plötsligt var augusti här. Min mens kom som en klocka denna gång också. Vilket var skönt, eftersom den kan vara lite oregelbunden då och då. Så då var det bara att börja med ägglossningsstickor igen efter att mensen tog slut. Även det ett orosmoment såklart, kommer jag att få omslag eller inte? Tänk om jag inte har någon ÄL denna månad? Men omslag fick jag faktiskt! Dags att höra av sig till Sahlgrenska igen och boka tiden för ny insättning. Denna gång skulle insättningen ske sex dagar efter omslaget på stickan eftersom det är lika gamla våra embryon i frysen är.

Därmed fick vi en tid i slutet av augusti för att göra om proceduren. Än det en söndag. Jag hade läst om par som fått besked samma morgon om att embryot inte gått att tina, men hoppades på att man i så fall hade möjlighet att ta nästa tills ett lyckades, men det var ju bara en gissning, jag vet inte riktigt hur det brukar gå till. Hursomhelst kom inget samtal, så vi åkte, nervösa men glada. Jag försökte dricka massor på väg till Sahlgrenska, men blev ändå inte kissnödig. När vi kom in i salen som första par den dagen, och läkaren började såg hon mycket riktigt att min blåsa var ganska tom. Hon sa att det kan bli så att vi måste vänta om hon inte kommer åt ordentligt, och i så fall låta alla andra par gå före medan jag dricker vatten. Men, det gick bra ändå och hon lyckades få det upptinade embryot på plats.

Och så började väntan igen. Denna gång slapp jag i alla fall progesteronet. Men det gör ju inte väntan mindre för det.. Hjärnan går i ett. Och man letar efter alla tecken man kan. Även fast jag vid det här laget vet att varenda månad ser olika ut, oavsett om det tagit sig eller inte. De enda säkra tecknen är mens eller ett test när tillräckligt lång tid har gått. Kroppen är så sjukt bra på att lura en, det har jag ändå upplevt i två års tid. Det enda jag kan vara säker på är att det aldrig känns samma, oavsett resultatet. Att man har ”menskänningar” och molvärk betyder liksom ingenting, det kan vara tecken på båda.

Mamma frågade om jag kände några symptom. Det var jobbigt. Jag ville inte svara på det av anledningarna jag just beskrev. Allt är symptom på allt och jag vågade inte hoppas. Jag var så sjukt säker på att mensen skulle komma eftersom jag hade så tydliga känningar av det tyckte jag. Samtidigt som jag heller inte kunde låta bli att hoppas. Det hela ger så sjukt mycket ångest att man inte står ut.

Jag skrev uppdateringar i min app:

”Brukar det kännas såhär när man ska ha mens? Ska det kännas såhär om man skulle vara gravid? Känns som att det rinner ur en, men så är det inget där. Och det gör ju liksom ont i magen. Inte jätteont, men litegrann.”

Exakt sådana saker har jag frågat mig själv varenda månad under två års tid.

Äntligen dags för test

Jag tog ett test dagen innan min egentliga testdag. Dels för att jag skulle resa bort på eftermiddagen dagen efter, och ville ha lite tid på mig. Men såklart också för att jag var nyfiken.

Plusset kom jättesnabbt. Vilket såklart gjorde mig osäker på om det var fel på testet. Jag tog ett ÄL-test vid lunch för att dubbelkolla, det visade också positivt. Sedan somnade jag i min kontorsstol, förmodligen pga spänningar som släppte. På kvällen gick vi och köpte ett nytt test som jag skulle ta morgonen efter för säkerhets skull.

Det testet var också positivt. Så jag ringde Sahlgrenska för att berätta de positiva nyheterna. De beräknade att jag då var i vecka 4+4, med bf 12 maj. Jag skulle få komma på ultraljud i början av oktober, på Ms födelsedag!

En ny dimension av oro

Här började såklart den största oron jag någonsin känt. Hela hösten har kantats av den. Det blev inte bättre av att jag tyckte att min temp gick ner de första dagarna, det var så jag (tror att jag) upptäckte missfallet innan det hände sist. Jag slutade tempa, men det var ju ändå svårt att sluta tänka på. Jag hade enorm molvärk och känslan av att mensen skulle komma. En natt vaknade jag av att jag hade ganska ont i magen, och låg sedan vaken och funderade över hur jag skulle hantera det. Hur jag skulle klara av att berätta för de få som redan visste t ex. Vilket egentligen bara var några av mina väninnor som jag umgåtts med helgen efter testet.

En vecka efter det positiva testet kom de bruna flytningarna. Även de på dagen likt missfallet förra året. Det kändes hela tiden som att det skulle komma mer. Men det fortsatte med bara flytningar i en vecka. Jag googlade, och fick blandade svar. Visst kunde det vara så att det gick vägen, men det kunde lika gärna vara tidigt tecken på mf. Veckan efter flytningarna började var vi på första inskrivningsbesöket hos barnmorskan. Hon lugnade mig med att det kan vara så, ”Det finns de som har mens i tre månader” sa hon.

Men, dagen efter fick jag en riktig blödning. Jag blev livrädd. Den höll i sig till dagen efter då den avtog efter hand. Jag googlade sönder igen. Såklart samma svar som innan. Det var bara att hoppas på det bästa. De två veckorna som följde var kantade av oro, bruna flytningar och molvärk. Men jag fick också illamående. Det började i slutet av vecka 7.

När det var dags för ultraljudet visste jag inte vad jag skulle tro. Barnmorskan som utförde det var väldigt förstående och sa att hon kommer att vara tyst i början medan hon letar, och att vi inte skulle bli oroliga. Jag hann bli orolig ändå. Men tillslut sa hon ”Och här har vi ett litet embryo”, jag utbrast ”Som lever?!” samtidigt som hon sa ”med ett tickande hjärta”. När jag såg hjärtat hon precis beskrivit brast det såklart och M tog min hand. Den lilla pickande pricken var det finaste jag sett.

Dagen efter berättade vi för min sida av familjen eftersom vi ändå var uppe på kalas. Jag hade lagt två utskrifter från ultraljudet i varsitt kuvert som min pappa och min syster fick öppna. Totalt gråtkalas! Jag vet inte om någon av dem vågat hoppas på att vi skulle skaffa eller ville ha barn.

En tuff höst

Några veckor till gick, kantade av illamående, trötthet, molvärk, huvudvärk och fortsatt oro. Jag sov dåligt på natten, både för att jag behövde gå upp och kissa flera gånger, och för att brösten spännde något enormt nattetid. Jag hade dessutom en av de värsta perioderna någonsin på jobbet. Speciellt i slutet av september/början på oktober. Jag var helt slut. Det positiva var väl att de bruna flytningarna i alla fall började försvinna.

Barnmorskan tyckte att jag skulle sjukskriva mig med tanke på hur jag mådde och historiken med IVF, att det kanske blivit lite för mycket. Då visste hon inte ens om situationen på jobbet. Först slog jag bort det lite. Men M tyckte att det lät bra, och jag kom väl till insikt om att det var dags att lyssna på kroppen istället för att köra på. Det finns saker som är viktigare än jobbet.

Jag pratade med min chef några dagar senare som sa åt mig att logga ut på studs. Så jag löste några sista saker den eftermiddagen innan jag loggade ut. Sedan var jag sjukskriven i två veckor. Det var nog väldigt bra för mig. Jag märkte när jag råkade gå in i mailkorgen en av dagarna att jag fick ett ordentligt stresspåslag.

Under den här perioden hade jag förväntat mig att i alla fall illamåendet skulle gå över, men icke. Det höll i sig och allt jag ville äta var saker som inte var ”skarpa”, typ köttbullar och makaroner, fiskbullar, nudlar och mackor. Barnmat helt enkelt. Jag var dessutom sjukt doftkänslig och klarade verkligen inte av exempelvis stekos.

Nästa milstolpe – KUB

Nästa milstolpe var KUB-testet. Jag intalade mig själv att får vi i alla fall se att allt ser bra ut där kan jag slappna av och tro på det. Men jag var livrädd över vad det skulle visa. Vad gör vi om något visar sig vara fel?
Det visade sig att jag inte behövt oroa mig där heller. Allt såg jättebra ut och vi fick låga sannolikheter för kromosomavvikelser. Med oss fick vi fina bilder och videos. Den lilla uppåtnäsan ger mig glädje varje gång jag tittar på den. Och för andra gången var det där tickande hjärtat en sådan trygghet att se.

Nu kände jag faktiskt för första gången att det började bli på riktigt, att vi till och med skulle få barn i maj. Detta var i samband med att jag gick tillbaka till jobbet, och någon vecka efter det berättade jag även för närmsta kollegorna. Jag har i allmänhet väldigt svårt att berätta för folk. Svårt att ta upp det om jag inte tvingar mig själv. Jag vet inte riktigt varför. Så det är fortfarande inte många andra på jobbet som vet. Men det sprider sig. Och nu efter nyår kommer det inte att vara så svårt att missa.

Nya orosmoln

Men oron släppte inte riktigt ändå. Jag kunde verkligen inte sluta grubbla. Funderade över vad som skulle hända om något gick fel. Hur skulle jag orka? Hur skulle man kunna berätta för alla? Och skulle jag orka att vi skulle göra ett nytt försök och gå igenom samma sak en gång till? Både psykiskt och fysiskt är detta något av det jobbigaste jag gjort.

När jag precis gått in i vecka 17 och kom hem sent på kvällen efter ett jobbevent skrek jag rakt ut. Jag kände det när jag klev ur bilen, men hoppades att det var något annat. Men nej. Det var blod. Hela byxorna fulla med blod. Jag blev livrädd. Och M också såklart. Han hjälpte mig att ringa, först till gynakuten, men man hamnade i en växel som sa åt oss att ringa 1177. När han ringde dit ville de prata med mig, så jag fick försöka lugna mig och ta samtalet. Vi blev hänvisade till förlossningen, och även om jag visste att det var lite för tidigt så ringde vi dit. Det var såklart för tidigt, först vecka 22 brukar de säga. Men det var ändå en trevlig kvinna som rådde mig att söka till gynakuten om det skulle fortsätta. Men eftersom det redan verkade som att det avtog lite kunde jag säkert vänta. Så jag valde att vänta. På morgonen hade det kommit mer. Så jag bestämde att vi skulle åka in för säkerhets skull. På gynakuten tog de också bra hand om mig, tog prover och ställde frågor. De hittade inget, men sa att eftersom det ändå var såpass sent i graviditeten så skulle vi få träffa läkare.

Läkaren gjorde ultraljud och jag fick för tredje gången se det där underbara, tickande hjärtat. Han sa att det kan vara moderkakan som blöder, att det är ofarligt, men om det skulle hända igen får jag såklart komma tillbaka.

Blödningen höll i sig några dagar men blev mer som en brun flytning med tiden. Själva blödningen hade stannat av ganska snabbt. Jag försökte släppa det så gott det gick. Nu gick vi in i december och jag visste att rutinultraljudet var nära. Dessutom är det ju alltid mycket både hemma och på jobbet innan jul så tiden gick.

Mot ljusare tider?

Illamåendet började släppa också, mer och mer. En väldig lättnad och jag kände dessutom att jag kunde äta mer saker. Det vänder fortfarande ibland och jag tappar matlusten, speciellt när jag var sjuk en period innan jul. Men det är mycket bättre än innan.

Den där förkylningen också ja. Jag trodde nästan att det var Covid, med tanke på hur jag hostade. Men det var förmodligen bara en förkylning som lyckades gå över i en luftrörskatarr. Jag hostade så mycket i några dagar att jag fick fruktansvärt ont i både revben, mage och rygg. Läkaren trodde att det berodde på ökat tryck p g a graviditeten, men det var inte så mycket han kunde göra. Det gick som tur var över efter några dagar, även om det i slutet även gjorde ont när jag skrattade.

Rutinultraljudet och framtiden

Så kunde vi knyta ihop det här året med att gå på rutinultraljud precis innan jul, fjärde gången vi fick se underverket. Precis som innan var det en lättnad, och nu kunde vi få ännu tydligare bekräftat att allt ser normalt ut. Det var en livlig liten sak som inte ville vara still så att sköterskan kunde få en bra bild. Tillslut så lugnade den sig dock så att undersökningen i alla fall gick att genomföra! På vägen hem köpte jag mitt första klädesplagg, små gulliga sockar. Jag kände att det var dags att ge efter, släppa oron och våga köpa något specifikt.

Dessutom vet vi nu att det är en liten kille där inne. Jag har börjat kalla honom Bilbo, efter att jag väl hemma igen tittade till i bokhyllan när jag pratade om honom. I övrigt är namn inte bestämt, men vi har några förslag i rullning.

Efter rutinultraljudet har jag bestämt mig för att vara lugnare och inte oroa mig. Ja, förutom det här med att jag inte tror att jag känt honom än förståss.. Varför kan mina hjärnspöken aldrig lugna sig?