Det här är en text jag hittat i mina drafts i mailboxen och valt att publicera. En av flera tankar jag skrev under tiden vi försökte skaffa barn. Fler sådana finns länkade i detta inlägg.

I flera månader har jag funderat nu. Eller ja, egentligen handlar det ju om flera år. Men tidigare har det liksom varit mer, när ska vi, när borde vi, ska vi ta det om ett år? De senaste månaderna har jag ju egentligen bestämt mig, att nu är det dags. Men ändå har jag såklart grubblat, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Alla möjliga olika infallsvinklar och scenarion.

Men jag har återigen landat i att det är dags. Det är nu det är dags.

Och jag är såklart livrädd. Rädd för om det är rätt beslut, rädd för vad det innebär, rädd för att vara dålig, rädd för om det är rätt tid i livet, på året, i världen. Åh Gud.. Men jag landar hela tiden i att motsatsen förmodligen vore livets värsta beslut. Och jag är ganska säker på att jag kommer att skratta åt de här tvivlen i framtiden, och ångra att jag inte gjorde det tidigare. Det gör jag ju nästan redan.

Vi får se hur lång tid det tar, eller om det går.

Men jag tror att jag är redo. Och när jag brukar inse det får jag en varm känsla i kroppen. Jag tror att det är ett bra tecken.