Så många gånger jag under hösten tänkt; Varför kan jag inte bara vara glad och lycklig? Inte det att jag inte varit lycklig över huvud taget. Men jag har liksom inte vågat fullt ut, i början knappt alls. Jag känner lite att jag slösat bort känslan att få vara lycklig för att istället oroa mig. Samtidigt är det inget jag har kunnat göra något åt. Dels ligger det i min natur. Dels har turerna fram till den faktiska graviditeten påverkat mig mer än vad jag insåg.

Jag har tänkt att det verkar så enkelt för alla andra. De får ett positivt gravid-besked och sedan är det bara så, de ska få barn och så kommer det att bli. Medan jag gått omkring och oroat mig för vad som ska hända om det inte går vägen. Samtidigt vet jag att det inte är så lätt för andra heller. Många bär på exakt samma känslor som jag, men ingen visar det.

Jag tror ju också att vi som gått igenom år av försök och tillslut IVF har en liten annan syn på det. Vi vet ju att det kan vara svårt. Missförstå mig rätt, jag vet att andra vet om att det inte alltid är lätt också. Men det jag menar är att vi som upplevt det liksom har det med i ryggsäcken även när det tillslut går vägen. Vi tar inget för givet. När man inte vet om man ens kommer att kunna få barn blir perspektivet lite annat. Och jag kan skratta åt hur naiv jag var innan vi började försöka. När jag trodde att jag behövde bestämma mig för när det skulle bli, för det skulle ju gå direkt!

Sedan är jag också väldigt medveten om att vi trots allt fick en av de lättare utgångarna. Det finns de som kämpar betydligt längre och hårdare än vad vi tillslut behövde göra. Och jag lider med er, och håller alla tummar jag kan.